Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huslångan. Käringarna bölade och karlarne
skreko — ingen tordes g& ut i det
gemensamma köket, och nar skräddaren kröp under
dynan på kvållen, hade han sin stora sax på
stolen vid sången. Liksom skomakaren sin
störste £nif under hufvudgarden. Och ungarne
fingo strang tillsägelse att inte saga ett
vanligt ord till grannens huggormaafföda, ge dem
en bit mat eller ta mot nå’nting af dem, om
de inte sarskildt ville ha alla armar och ben
afslagna.
Se’n gingo både skråddare och skomaka*
re att ta ut stamning på sin vederdeloman.
Till hvar sin advokat, förstås.
Skräddaren gick till en gammal af satt nåmdeman,
som hade en obegriplig och förvånansvärd
förmåga att ohjälpligt inveckla och röra ihop
den ånklaste sak i vårlden och alltid följde
en och samma “principip” i två afdelningar,
att först bofneka och se’n begftra uppskof.
Skomakaren gick till Laus, en afskedad
sergeant, som gjorde sina inlagor högst
romantiska och högtrafvande, med exempel ur
bibliskan och Sveriges historia, om det kunde på
något möjligt vis hampa sig så. För resten
voro de båda lagvrångarne göda vånner och
toddybröder — endast inför ratten skällde de
ner hvarann så mycket som strafflag och
dom-hafvande kunde tillåta. Men det var för att
hålla uppe skenet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
