Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Midsommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det blef skratt och skämt öfver att Ulrika ännu
ville binda lyckan åt sig, hon som själf var bunden,
och den fjäskiga Greta Stina hviskade något till
Ulrika, som blef blossande röd.
Från vindskammarfönstret hade Carl Gustaf
iakttagit de ljusa kvinnogestalterna. Trött efter resan,
hade han gått upp i sitt rum, men i stället för att
lägga sig till hvila, stannade han vid det öppna
fönstret, fången af en underlig fantastisk
drömstämning, hvilken lätt tränger sig på den som efter en
lång resa ändtligen uppnått sitt mål. Allt föreföll
honom overkligt, och dock var allt intill minsta
småsak för honom välbekant. Där stod den långa
hvita pinnsoffan med sitt rutiga bomullsöfverdrag,
stolarna med sina brunnötta lädersitsar, bordet med
sin rispade skifva. Spegelglaset i det lilla
masurschatullet på bordet, var fortfarande dunkelt, liksom
täckt af damm, grönt enris låg strödt framför den
hvitlimmade kakelugnen, en viss golfplanka gungade
och knarrade, när man steg därpå, allt ända till
lukten, som slog emot honom, när han öppnade
bordslådan, var välbekant, precis såsom han mindes
att det alltid varit. Han kunde hittat fram här
med förbundna ögon.
Denna oföränderlighet förskräckte honom och
väckte tillika hans ovilja. Emedan han själf var
så fullkomligt olik den unga oerfarna gosse, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
