Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Under lindarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig nu för tiden så många underliga tankar på
henne, tankar, som hon helst sköt ifrån sig.
»Se så, man måste hvila och räta på ryggen
ibland, det är ansträngande att gå så där nedlutad,»
sade fru Ulrika, som satte sig i gräset bredvid
barnen och skakade lindblommorna ur håret.
Fredrika hade plockat blommor, och af dem band fru
Ulrika en krans kring Carl Fredriks panna. När
hon sedan betraktade den vackre lille gossen med
den brokiga kransen, som lyste i solskenet, och de
stora mörka ögonen, som strålade af förnöjelse,
måste hon böja sig ned och kyssa honom, ehuru
hon sällan eljes smekte sina barn. Och så måste
hon ropa Lovisa dit för att se, huru märkvärdigt
lik deras fars porträtt Carl Fredrik blifvit. Hade
han inte samma strålande blick, samma bruna lockiga
hår öfver den ovanligt höga pannan? Gjorde inte
till och med gossens lilla näsa ansats till samma
bestämda krökning, som på bilden af den käcke
unge krigaren i de nyländska dragonernas enkla
uniform?
Fredrika, som såg brodern blifva föremål för
så mycken smickrande uppmärksamhet, kom fram
med ett afundsamt yrkande att också vara lik
morfadern. Men det framkallade endast skratt, ty
Fredrika var sin far upp i dagen, så lik honom som
det ena bäret i skogen liknade det andra. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
