Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. En bottenlös sjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liksom nedsjunket mellan gråa berg låg
skogsträsket, och knotiga tallar vandrade uppför branterna,
hvarhelst de blott kunde få en handsbredd fäste i
remnorna och mossan. Vid bergens fot skuggades
vattnet svart, men midt ute på sjön fångade det
himlens färg, som gjorde det hemlighetsfulla djupet
blått, lysande blått. På ena stranden, där en
sandås strök fram, lutade höga björkar sina kronor tätt
intill hvarandra, så att deras mörka silhuett byggde
upp liksom en hel slottsmur med torn och tinnar
mot den glänsande aftonhimmelen, och när solglöden
trängde genom löfverket, strålade där som eld ur
lysande bågfönster.
Carl Gustaf föreslog att ro ut med båten, som
låg vid stranden, då skulle man komma åt att plocka
de praktfulla näckrosorna. Fröken Lovisa, som var
rädd att stiga i en båt, föredrog att stanna kvar på
stranden för att binda en krans af de stora blå
förgät-mig-ej’erna, som växte i mängd vid bäckens
utlopp, men fru Ulrika hade sin glädje af näckrosorna.
Det var något hemlighetsfullt med dem, som rotade
sig i det svarta djupet, ehuru de samtidigt summo
på ytan, som om de ingen rot haft. Och vackra
voro de, när deras stora blad svängde sin
rödskiftande afvigsida uppåt och solen lät det gula i
blomkalken glimma som guld.
Medan Carl Gustaf rodde fru Ulrika och barnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
