Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Den gamle kloke mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i stället för att som hittills förvalta det — nej, det
tror jag inte — det kan jag inte — det ...»
»Dina evinnerliga invändningar reta mig mer
än jag kan säga,» afbröt fadern vredgad, »inser du
då inte — begriper du då inte att jag vill ert sanna
bästa. Jag sjunger ständigt samma visa; sådan den
varit, förblir den ock, men den skorrar illa i de
öron, som ej begripa dess sanna värde. Jag
omstämmer ej mina toner — dock jag tvingar ingen
att dansa efter min pipa. Jag spelar tillsvidare för
mig själf och fägnar mig åt mitt sköna tema. Den
dag skall komma då man gärna ville dansa efter
den — men musikanten är då borta, hans noter
förskingrade och hans pipa tystnad, man måste då
fortsätta den gamla polskan, som man börjat —
stor sak i om man mister skoklackarna och sulorna
midt i dansen.»
Den gamle herrn steg häftigt upp och gick ut
ur rummet.
Lars Peter satt ensam kvar. Så slutade det
alltid, fadern ville icke höra några invändningar, och
likvisst måste denna sak en gång blifva afgjord. I
långa tider hade fadern talat och skrifvit härom.
Han hade gjort upp vidlyftiga kalkyler, Lars Peter
visste på pricken hvilka fördelar och hvilka
skyldigheter, som blefvo honom tillmätta, hvilka räntor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
