Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. I väntan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något särskildt med Ulrika i dag, icke kunde det
bara vara långschalen som gjorde henne så vacker,
så riktigt strålande vacker.
»Så borde den se ut, som möter sin hjärtans
kär,» tänkte Wilhelmina. — »Hvad kommer åt dig,
Ulla?» fnittrade hon, »sådan har jag aldrig sett dig
förr.»
Fru Ulrika svarade icke, hon bara log och
uppmanade de andra att skynda sig, i det hon själf
sprang nedför trappan.
Där nere beundrades de af barnen och
granskades med några ironiska anmärkningar af gamle
sektern. När de gingo in och visade sig för
modern, sträckte den gamla frun sig mot Ulrika, som
till sist stannade kvar därinne, och hviskade med
häftigt upprörd stämma: »Hälsa honom tusenfaldt
från mig — och kom ihåg att jag snart måste få se
honom — jag står inte ut med att vänta längre!»
Fru Ulrika stannade ett ögonblick på tröskeln
med handen på hjärtat. Hon kände sig så
besynnerligt upprörd vid tanken på att träffa Carl Gustaf.
Så hon saknat honom dessa sista dagar ... Så hon
gladde sig åt att se honom igen ... Men denna
oro ... Nej, nej, hon ville icke tänka därpå ...
Det var onödigt att låta hästar och karlar
försumma sitt arbete för att skjutsa fruntimren till
länsmansgården, hade Lars Peter sagt, och därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
