Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Natt och tystnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevisade sektern att en sådan hushållning som
löjtnantens ledde till en säker ruin. Och när han
slutligen höll den stackars löjtnanten fången i sin
spetsfundiga bevisföring liksom en klok spindel fångar
en dum surrande fluga i sitt nät, steg den gamle
sekterns humör tills det blef likt strålande
aprilsolsken.
Väl var att den gamle herrns uppmärksamhet
sålunda blef afledd från hvad som försiggick
omkring honom, eljes hade han knappt kunnat undgå
att lägga märke till en hemlighetsfull oro i huset,
liksom en fortsättning af den nattliga ofriden. Man
hviskade, talade halfhögt och tystade ned hvarandra,
man sökte på allt vis dölja att något upptog tankar
och sinnen och gjorde det därför så mycket mera
uppenbart.
Frampå förmiddagen sågs sektern styra sina
steg ned till mangelrummet.
Rätt så! — Just så ville den gamle herrn se
sina barn. Ann-Sofie och Wilhelmina hade gått dit
för att hjälpa Ulrika och Lovisa med manglingen.
Det rena hvita linnet veks, slätades och lades på
stocken, medan Ulrika och Ann-Sofie växelvis drogo
den tunga mangeln.
»Driftighet och omtanke — det har alltid varit
mitt ordstäf,» sade den gamle herrn, i det han slog
sig ned bland de flitiga arbeterskorna. »Ingen onyttig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
