Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan dem hemligt. Dörren till gästrummet hölls
sorgfälligt stängd, så att fruntimren icke på sitt
vanliga nyfikna vis skulle lyssna och af uppsnappade
halfva ord och meningar bilda sig en egen åsikt i
i saken. Efter denna öfverläggning var emellertid
gamle sektern ännu oroligare och retligare till lynnet
än förr, och fru Ulrika fick den gången höra
mera klander och flera anmärkningar öfver Lindbys
förvaltning än eljes.
En dag kort efter detta samtal, medan i
skymningen sektern hvilade sig på sin soffa och
Ann-Sofie gått upp i vindsrummet, såg fru Ulrika från
fönstret i förmaket herr Henrik åka upp på gården.
Det var icke den dag han vanligtvis brukade komma,
och genast vid hans inträde kunde hon äfven af hans
häftiga åtbörder förstå att något ovanligt var på färde.
När han hörde att den gamle herrn, som
upprepade gånger under dagens lopp frågat efter
honom, dragit sig tillbaka till sitt rum, begynte han
vandra fram och åter i förmaket med händerna på
ryggen, synbarligen tveksam om han skulle säga
något, som han tycktes brinna af begär att omtala.
»Nå, jag kan så godt först som sist tala om
det,» afbröt han med vanlig häftighet sin tvekan.
»Det jag har att säga, rör Carl Gustaf ... Hans far
har ångrat sin oförsonlighet, har bedt honom vända
åter hem, har lofvat glömma det framfarna. Den gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
