Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han strukit under hvart enda ett af dem. »Carl
Gustaf kan aldrig komma hem. Han har såsom
frivillig tagit del i polackernas frihetskamp.
Hjältemodigt har han kämpat för deras sak och frihetens,
och nu måste han liksom så många af de bästa
bland dem lefva landsflyktig i främmande land ...
hem till Finland kan han icke komma.»
Fru Ulrika lyssnade andlöst till hans ord. Hon
visste icke om de hos henne väckte glädje eller
smärta — ty nära flätas dessa två samman i känslans
djup — hon visste endast att den tunga tystnadens
tid var förbi. De småsinnadt stygga, bittra och
fula tankarna, som långa års ordlösa ensamhet hopat
i hennes sinne, löstes och skingrades genom en
hemlighetsfull underbar kraft.
Förgäfves sökte herr Henrik fånga en skymt
af uttrycket i fru Ulrikas bortvända ansikte.
»Kusin Ulrika,» afbröt han den djupa tystnad,som
inträdt, »jag har ... något att säga för egen del ...
Det att du trott på mig, Ulrika, har varit en kraft
till upprättelse; jag har tänkt att arbete kunde
försona ... kunde återupprätta ... mina känslor för
dig...»
Fru Ulrika vände sig hastigt mot honom. En
gång förr hade han sett kärlekens flammande glöd
öfver hennes ansikte lysa och försvinna, liksom när
solen går ned i svarta ovädersmoln. Det uttryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
