Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han nu såg däri, liknade ljuset af en stor klar
stjärna, som med sitt sken skulle vägleda henne i
alla hennes lifsdagar. — Han förstod att han aldrig
kunde äga annat än hennes vänskap.
»Så är det dock sist och slutligen icke af de
yttre händelserna vårt öde afgöres,» sade han
långsamt, med möda uttalande orden, »i vårt inre formas
det och tager gestalt ... men är det mindre dunkelt
därför, och mindre gåtfullt detta människoöde?»
tillfogade han bittert.
Så böjde han sig ned och kysste tyst fru Ulrikas
hand, vände sig hastigt om och gick in till gamle
sektern.
Men fru Ulrika stod kvar vid fönstret. Hennes
tankar kommo och gingo klara och förunderliga,
den slöa tanklöshetens tid var förbi. Nu gafs det
icke mera något namn, som måste hållas hemligt
af fruktan för ofärd och onda anslag, nu stod det
namnet förklaradt för henne i frihetens strålande
ljus. Med stolthet tänkte hon på honom, som lärt
henne att lif och frihet voro ett; med glädje tänkte
hon på huru allt det hon i ungdomen drömt sig
dristigt och stort, tagit gestalt i hans ord. Men
bäfvande sporde hon, om friheten endast kräfde
offer? — Hon tänkte äfven på sig själf och den
tunga villsamma väg hon vandrat, huru stenarna
där sargat hennes fötter blodiga och mödorna gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
