Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock sist och slutligen varder den starkaste. Men
sorgen, som söker spränga dödens portar, kastas
vanmäktig tillbaka, aldrig har ännu någon sorg
förmått bryta dödens insegel. Den stumma
resignationen kan endast strö blommor vid den tröskel,
som ingen lefvandes fot mäktar öfverskrida.
Öfverraskade sågo de båda unga flickorna, huru
den dödas läger blifvit höljdt i blommor.
Ljusskenet från den gammaldags armstaken lyste öfver
en bädd af blommor, höstens sena blommor, som
föreföllo än praktfullare, därför att de voro så
sällsynta; helt visst hade Henriksbergs trädgård och
växthus blifvit plundrade på hvarenda blomma för
att skänka en sådan prakt. Här lågo djupröda rosor,
som svartnade innerst i kalken, här lågo georginer,
dunkla som tungsinta tankar, här lågo skära rosor,
ljusa som unga flickdrömmar, och matta gula och
hvita rosor, som färglösa smögo sig intill det bleka
ansiktet och händerna för att låta deras skrämmande
hvithet försvinna under de bleka blombladen liksom
för en smekning af kärleksfulla händer. Men vid
vänstra sidan låg en praktfull lilja. Den sträckte
sin stjälk med sina stora rena hvita klockor från
den dödas hjärta uppåt, så att den öfversta
blomkalken lik en glänsande krona lutade sig ned öfver
hennes hjässa.
Den yngre af flickorna lät sina ögon undrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
