Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvila på den praktfulla växten, som tycktes henne
skönare än någon hon skådat förr. Låg icke
blomman där lik ett vittne om något som var
oförvanskligt i ett människolif, och gömde den icke i
sin kalk ett människohjärtas innersta bikt?
Den unga glada systern hviskade till den äldre:
»Han har älskat henne, han har älskat henne!» — I
blomman, som kärleken lagt ned vid dödens tröskel
läste hon ett vittnesbörd om lifvets härlighet.
Den tankfulla systern såg tyst på den döda.
Också hos henne uppsteg vid åsynen af blommorna
en sällsam aning om huru de stora starka känslorna
förmådde omforma lifvet och gifva det innehåll,
men liljan, nedlagd för det gamla hemmets
härskarinna, tycktes henne vara ett vittnesbörd om något
ännu mer, något som mäktade trotsa död och
förgängelse .........
Så tog hon tyst armstaken och de båda systrarna
lämnade rummet, där höstkvällens kyla trängde in
genom det öppna fönstret.
När de försvunno med ljuset genom de mörka
rummen och vände tillbaka till lifvets verksamma
oro, bredde sig stillheten åter öfver det förgångna,
som ändats i döden.
Men genom mörker och tystnad binda starka
osynliga band släkte vid släkte, binda dem så fast
att de aldrig lösas. Och intet våld och ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
