Bilder och minnen / 147 (1889) Author: Harald Wieselgren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Riksdagsgalleri 1886-1889 - Sven Adolf Hedlund

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sven Adolf Hedlund.

(1888, april.)

På den lilla ön Eldgarn i Mälaren, norr om Svartsjölan-
det, föddes, i en landtbrukares hem, Sven Adolf Hedlund den
24 februari 1821. Han sändes till Stockholms gymnasium
1836 och dimitterades till universitetet 1839. Som student
vistades han merendels i Upsala under de närmast följande
åren, blef »senior» i sin nation och filosofie kandidat, men
vårdade sig ej örn parnassens lager, i förtrytelse, säges det,
öfver flertalets sätt att förvärfva den som »försvarare» af nå-
gra blad ur andras - merendels högst obetydliga - skrifter.
Det är icke filosofiska fakulteten, utan »usus practicus» och
»consensus omnium», som i fråga om lärdomstitel ansett
Hedlunds skriftställare verksamhet eqvivalera en »gradualaf-
handling».

Hedlunds penna begynte tidigt sitt arbete. Han skref
små »rolighetspjeser», små dikter, han öfversatte för teatern,
han inlät sig till och med på noveller och berättelser. Men
här var ej hans fält. Han lät inskrifva sig i några af huf-
vudstadens embetsverk, till hvilka hans lärdomsexamen öpp-
nade tillträde. Men »kunglig sekter» Hedlund har icke lem-
nat några spår af sin verksamhet. Starkare än teatern, par-
nassen och kansliet drog menniskan honom till sig, menniskan,
ett sent begrepp i historien, om hvilket han hört Geijer tala.
Sällan har ett hjerta klappat varmare för menskligheten, äri
den unge Hedlunds, om icke måhända den gamle Hedlunds,
den sextiosjuårige Hedlunds, som just deri haft det lifselixir,
hvilket ännu under silfverhåren gör honom till »en ung fyr».

Det var till tidningsmannens kall, Hedlund kände sig
oemotståndligt dragen. Det kallet var honom heligt, och han
kände just derför så mycket djupare, att det var ansvarsfullt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>