Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Nils Vilhelm Almlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
396 Dödsrunor.
dess sista minne från de gamla gustavianska traditionernas
tid. I »Korsfararne» af Kotzebue fick han 1819 sin första
roll - en pjes, som från 1804 till 1845 ett hundra fyrtioen
gånger gått öfver den kungliga scenen. Nära hundra
gånger ha äfven de pjeser gått, hvilka närmast följde i den unge
skådespelarens nybegynnande repertoar; han gjorde lycka
och blef flitigt använd. Åkerhielm öfversatte och uppförde
Hamlet 1819, och äfven denna pjes, så olik de då vanliga
föremålen för publikens tycke, har längesedan nått sin hundrade
representation, med under årens lopp så skiftande roller för
Almlöf som Vålnaden, Horatio, Hamlet, Claudius, Polonius.
Hans sjuttonde roll var Pompé (Pompejus) i Leopolds Oden,
som i november 1820 åter upptogs efter fjortonårig hvila
och trenne gånger spelades, sista gången för nästan fullt hus
på Dramatiska teatern. »Hr Almlöfs lyckligare ställen»,
säger Allmänna Journalen i sin kritik af spelet, »bekräfta den
förmodan att vår tragiska scen, i fall vi ånyo skulle få en
sådan, eger rätt att på honom bygga stora förhoppningar».
Kort derpå utbröt en tidningsstrid om teaterns ledning -
våra fäder buro i detta fall icke mera munlås än vi. En
fars af Kotzebue, »Carolus Magnus eller spektaklet i
Kråk-vinkel», uppsattes få dagar efter Odens sista representation,
och nu upplät Anmärkaren sin röst. »Stockholms teater kan
ej falla djupare», hette det med anledning af den »låga»
pjesen - som dock ej nedlades förrän 1841, efter 37
representationer! Journalen bestred teaterns förfall och anförde
dervid som skäl, att teaterns personal spelade å dubbla scener,
5 h 6 gånger i veckan under 6 å 7 månader, »under den
kallaste årstiden, i ett hårdt luftstreck och på teatrar der
ingen inrättning finnes som kan underhålla någon värme och
således förekomma de täta förkylningar, hvilka derstädes
obehindradt lägga grund till de svagare konstitutioners
successiva förstöring». Äfven yttras något om sujetternas svaga
lön, utgående i andelar af en del af nettobehållningen på
representationerna. Det är ju rent af »en här som frös och
svalt och segrade tillika», och med en sådan trupp tycker
Journalen att man ej kan tala om »teaterns förfall». *
Detta ger oss en liten inblick i de förhållanden, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
