Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Léon Gambetta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Leon Gambetta. 525
egde de inrikesministerns, och debatter, för hvilka Gambetta
icke var främmande, bragte otroliga skandaler i dagen. Det
slag i ansigtet en bonapartist föregående sommar tilldelat
honom på en bangård i Paris, var ingalunda egnadt att höja
aktierna för »männen af den 2 december», men ännu hoppades
de på framtiden, ty kejsarprinsen hörde dem till. Att
Frankrike deremot i endast mycket ringa grad delade deras
förhoppningar, blef klart af de nya val, hvilka den 20 februari
1876 skapade den nya deputerade kammaren.
Gambettas verksamhet för valen var väldig, så i tal som
i skrift och tryck. I Aix behandlade han i ett lysande
föredrag municipaldelegerades pligter vid senatorsvalen; i
Bordeaux, Marseille, Avignon, Lille och Paris (Belleville)
försvarade han sin opportunistiska politik och framstälde sig
på alla dessa orter som kandidat för att inhemta
valmännens dorn. Gambetta valdes i de fyra och i den femte -
Avignon - var det endast de gröfsta olagligheter vid
valet som föranledde hans nederlag - och valets kasserande.
Nu voro republikanarne kammarens majoritet och Gambetta var
majoritetens ledare. Den 5 april valdes han till ordförande i
budgetutskottet och visade i denna egenskap en lysande
förmåga, som öfverraskade de flesta. Men hans stora tal mot
senatens pretention att ändra kammarens beslut i
budgetfrågor ledde ej till afslag å ändringarna. Kammaren fattade
äfven nu beslut under fruktan för en statskupp.
Ty Mac-Mahons minister var icke den som ledde styret,
icke den gamle marskalken heller. Bonapartisternas och
kleri-kalernas chefer utgjorde i hemlighet styrelsen, hvilket
konseljpresidenten Jules Simon slutligen - till sin öfverraskning,
tycktes det - fick erfara, då han den 16 maj 1877 afskedades.
Den hårdaste kampen återstod nu Gambetta.
Kammarens majoritet - 363 mot 154 - antog hans
dagordning, att hennes förtroende endast kan gifvas en regering
som följer republikanska grundsatser, och då hrr Broglie och
Fourtou med senatens bifall upplöst kammaren, utlofvade
Gambetta att de 363 skulle återkomma som 400. Valstriden
och valtalen blefvo ofriare än lag bjöd, ty makten låg i orädda
händer. När Gambetta i Lille fält uttrycket om republikens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
