Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - André Oscar Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sträfvade, påstod Wallenberg, att inskränka ständernas
grundlagsenliga rätt i stället att inför konungen försvara
ständernas åtgärder. Den sista riksrätten satt också under denna
riksdag.
Räntans frigifvande och en planmessig banklagstiftning
yrkades i motioner af Wallenberg. I senare hänseendet
begärde han antingen utvidgad frihet för uppkomst af
(sjelfständiga) privat-banker, eller deras totala afskaffande och inrättande af (från riksbanken utgrenade) filialbanker i
tillräckligt antal för rörelsens behof. Under en diskussion om
riksbanken tyckte sig Wallenberg förnimma, att denna
endast skulle betraktas som en statens institution, hvaraf blott
statsverket skulle skörda fördel. »Samma syftning hade
äfven kongl. nummerlotteriet», sade Wallenberg, »och har
riksens ständers bank icke någon annan, så må den gå samma
väg som nyssnämda värda inrättning.» Nej, en banks
hufvudsyfte vore »att medelbart mångdubbla rörelsen i landet» ...
»Innan banker blifva inrättade i hvars och ens granskap och
äro såsom bagarboden tillgängliga för hvar man, kunna de
icke gagna».
Men Wallenbergs ord gjorde föga verkan. Intet val
gjordes mellan privat- och filialbanker, ingen princip uttalades.
Och då bankofullmäktige skulle väljas, voro Wallenbergs
anhängare icke nog manstarka. Han blef den andre i
ordningen efter de valda. Det var en motgång, som gjorde
hans lycka.
Ty han lät sig ej af motgång afskräckas. Banker, som
kunde uppsamla de många små, eljest räntelösa kapitalen,
och stödja affärsverksamheten, hvar på sin ort, borde utsås
öfver landet, det var Wallenbergs tanke, och han vardt en
förträfflig såningsman. För en filialbank i Stockholm hade
han redan 1852 med månadslångt arbete lyckats få tillsamman
erforderligt kapital, men regeringen ansåg Stockholm icke
behöfva flere banker och vägrade oktroj. I Sundsvall och
Hudiksvall fick han deremot sådana till stånd och ledde en
tid den förstnämda, men 1856 lyckades det honom ändtligen att
få kunglig oktroj på en enskild bank i Stockholm, den första
efter 1848 års riksdags uttalande mot enskilda banker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
