Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Warburgs förord till första upplagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XII
KARL WARBURGS FÖRORD
Den hittills föga kända novellen Ett stycke
textkritik, som ursprungligen såg ljuset i små, otroligt
styckade bitar i tidskriften Vår tid (1878), lämnar prov
på Wikners humoristiska stil vid behandlingen av ett
ämne från våra dagar. Framför allt är emellertid
denna novell beaktansvärd på grund av den ädla
stämning, varur den är sprungen: medkänslan
med dem som lida, därför att de icke kunna ödmjuka
sig ända därhän, att de uppoffra vad de hålla för sant,
och i den Axel Bille, som icke vill böja sig för andra
makter än sanningens och den eviga rättvisans, och
som yttrar: »Jag har känt mig ensam i livet, och det så
grundligt, att få människor i det avseendet kunnat bli
mina medtävlare, och om jag till äventyrs varit
ärelysten, så har jag därmed åtminstone vunnit en ära:
att inom min krets vara den förnämste, eftersom jag
inom min krets stod allena», spårar man förvisso drag
av författarens egen bild. I övrigt erinrar denna skiss
i sitt motiv något om Snoilskys åtskilliga år senare
skrivna dikt »Rebell», född ur samma nobla stämning.
»Ett stycke textkritik» är Wikners sista arbete i den
novellistiska genren.
Det estetiska värdet i hans prosadikt ligger
övervägande i den fina psykologiska skildringen och i den
ädla, ofta klassiskt sköna formen. En sådan prosa, som
den vi möta redan i »Filosofens morgondrömmar» och
som sedan framstår i sin fulla fägring i »Min moders
testamente» och i »Mantegnas ängel» tillhör det allra
bästa som vi äga från 1860—1870-talen och kommer
Viktor Rydbergs mästarestil närmast. Svagare är
däremot behandlingen av själva händelseutvecklingen, här
tar Wikner understundom sin tillflykt till mera
lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
