Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Warburgs förord till första upplagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIV
KARL WARBURGS FÖRORD
Redan tidigt försökte Wikner sig som poet och från
hans ungdomstid finnas icke få smådikter, mest
till-fällighetsvers och religiösa småpoem: Den 18-årige
gymnasisten diktar vemodiga »Tankar på barndomen»,
och från år 1858 föreligger en liten handskriven
diktsamling, tillägnad hans moderliga väninna fru
Christine Hylander. I den 1861 utgivna
Uppsalakalen-dern Isblomman förekomma sex poem av »Fridolf»,
vilken signatur betecknar Wikner. Även i »Namnlösa
sällskapet» fortsatte han sitt skaldskap, men lämnade
snart versen för prosadikten; han tyckes ha funnit,
att hans kallelse ej låg åt detta håll; kanske menade
han liksom Platon-Aristokles i »Filosofens
morgondrömmar», att han aldrig bort fatta poesiens plekter
för att anslå skaldegudens lyra, »emedan hans poesi
ej vore av rätta slaget». I bunden form skrev han
sedan egentligen blott tillfällighetsverser, i synnerhet
för att glädja sin gamle gynnare, kronofogden
Nordberg. Här hava endast medtagits några ungdomsdikter
av Wikner, i vilka hans individualitet särskilt
framträder — »Mig törstar», »Albino» och »Regnbågen» —
samt en del rätt täcka strövers.
Wikner var en ganska ovanlig vältalare. Icke
blott formens skönhet kännetecknade hans tal, främst
buros de av hjärtats värme och av en viss humor, som
kanske mera kom fram i tonen och stämningen än i
placera det hjärta, om vars kärleksbehov han börjat få en aning,
ligger, för mig åtminstone, något obeskrivligt rörande, sannolikt
därföre att det förbiseende av könsmotsatsens krav, som ligger i en
dylik förbindelse, å ena sidan utgör en profetia om det eviga livets
sätt att älska, där man ej gives kvinna eller kvinna man, men å
andra sidan vittnar om en djup obekantskap med detta livets
villkor, som äro så djupt genomträngda av könsmotsatsens makt, att
de äro ytterst få, som kunna trotsa denna makt utan att själva gå
under.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
