- Project Runeberg -  Skrifter / 1. Vittra skrifter. I. Berättelser och skisser /
14

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det underbara anletet (c. 1860)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14

BERÄTTELSER OCH SKISSER

nar brudgummen? Han vacklar, åh, det är ingenting,
han repar sig åter. Den heliga akten är förbi,
lyckönskningarna äro förbi, gästerna blanda sig om
varandra. Alla äro glada, endast brudgummen ser
tankfull ut. Det ligger en dunkel sky över hans panna.
Vem förklarar oss detta? Viljen, 1 höra förklaringen?
—• I det ögonblick, då vigselringen trycktes på
brudens finger och brudgummens öga sökte hennes, då
säges denne hava funnit något helt annat än han
hoppades finna. Brudens öga var icke längre detsamma
underbara ögat — det var ett vackert människoöga,
ingenting vidare. Hennes ansikte var icke längre det
undersköna, evighetsstrålande anletet; det var ett
vackert människoansikte, som bar förgängelsens prägel.
— Det var då icke heller hon — sade den unge
mannen för sig själv — som skulle föra mig fram till mina
önskningars mål, till min bestämmelse. Emellertid vill
jag älska henne, ty hon är nu min brud. Det
underbara anletet var kanske ingenting annat än ett gyckel
av min egen fantasi. Jag skall aldrig finna det i
verkligheten. — Ett par år därefter stod den unge mannen
ånyo vid en grav. Det var hans maka, hans trogna
Agnes, som där vilade. Han hade lärt att älska henne,
ehuru hans kärlek icke längre var den brinnande
entusiasm, med vilken han såsom yngling skådat hän mot
det underbara anletet. Nu var hon borta, han var
åter ensam och övergiven. Och när han var ensam,
stod hans ungdomsdröm ånyo framför honom i all
sin överjordiska skönhet. Han fattade sin pensel, med
vilken han ofta sysselsatt sig på lediga stunder. Han
ville på duken överflytta dessa drag av oförgänglig
fägring för att så kunna fixera dem för sina blickar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 19:47:49 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/1/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free