Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIN MODERS TESTAMENTE 77
— Ja, dina tankar om Artemis torde icke i dag vara
uttalade för första gången.
— Förlåt mig, min far, jag har verkligen förut
ned-skrivit dem och visat dem för Damis.
— Och han sedan för Apollonius.
— Vad säger du? Det är icke möjligt.
— Damis har sagt mig det. Den store siaren hade
yttrat till Damis, att du nog kunde bliva en stor filosof
med tiden.
— Min far, min gode far!
— Lugna dig, Adeimantos. Jag är glad å dina
vägnar, men jag är också orolig. Dina tankar äro
vackra, men de äro icke en frisk och harmonisk
sjutton-årings. Det ligger i ditt väsen något överspänt: den
alltför hårt spända strängen kan snart brista.
— Det vore kanske också det bästa.
— Så säger man icke vid sjutton år. Zevs beskydde
dig, min son. En sak till gör mig ängslig.
— Vad då, min far?
— Det sätt, varpå du nämnde Arete, låter mig
förstå, att du älskar henne.
— Kanske ... ja, jag tror det.
— Det smärtar mig, ty hon passar dig. ej, emedan
hon lärer vara lika svärmisk som du, vilket aldrig kan
utfalla lyckligt. Dessutom, har du icke märkt, att någon
annan flicka älskar dig?
— Menar du kanske Ismene?
— Ja, din kusin Ismene. Jag trodde på grund av
den förtrolighet, som alltid rått er emellan, att även
hon vore något för dig och med tiden skulle bliva
ännu mera. Jag kan icke neka, att jag älskade denna
tanke, liksom jag vet, att det är en älsklingstanke hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
