Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSVAGHET
165
är svalt för den ene, kan för den andre vara förvärmt:
människorna äro olika.
— Ja, mycket olika — replikerade Georg — jag tycker
icke om ett stelt och bundet väsen, jag älskar solsken,
som frilöser, icke vinterkyla, som slår livet i bojor.
— Det var också icke min mening — vågade jag
fortsätta — att förorda ett fängslat eller stelnat liv; men
jag kan icke neka, att jag tycker bättre om en klar
vinterdag, där man måste röra sig för att hålla sig varm,
än en sommarhetta, i vilken jag icke kan röra mig
utan fara att flyta bort.
— Däri har Engelbert alldeles rätt — sade Werner.
— Emot mig? sporde Georg.
— Emot dig och var och en, som säger motsatsen.
Georg hade ett häftigt lynne, och jag såg, att han
vid dessa ord bleknade. Han tålde i allmänhet inga
motsägelser, och minst av allt kunde han fördraga
motsägelser från Werner.
— Är du också bliven en vintermänniska — sade han
med blicken fäst på Werner — så är jag på dig
bedragen.
— Kanske — svarade Werner.—Men det är just för
att icke bedraga dig, som jag måste erkänna sanningen
även hos din motståndare.
— God natt då, mina välförståndigheter — sade
Georg och gick. Werner kastade efter honom en lång
blick, och ett vemodigt löje vilade på hans läppar,
när han efter en stund vände sig till mig och sade:
— Och ändå har du orätt, Engelbert, grundligt
orätt; ty det finnes någonting i människosjälen, som
aldrig kan komma till sin rätt inför dig.
Jag tyckte i detta ögonblick, att jag kände inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
