Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSVAGHET 183
sjön, ehuru icke särdeles långt från den klippa, på
vilken vi sutto.
— Vi måste väcka henne — sade Werner. — Du
Engelbert, som har den starkaste stämman, ropa!
1 detsamma såg jag honom bliva dödligt blek, och
med en nästan isande stämma hörde jag honom
utropa: — Den vita! hon, hon!
— Karin, vak upp! ropade jag, inläggande i min av
naturen starka röst det möjligaste största eftertryck.
Men detta från höjden av klippan ned över djupet
utslungade rop verkade starkare, än jag hade beräknat.
Karin rusade upp med båda armarna sträckta över
sitt huvud, och jag vet icke till följd av vilken
idéassociation eller plötsligt uppdykande tanke på
försummade hushållsbestyr; men sedan hon en gång
svingat sig häftigt omkring, grep hon plötsligt den på
båtens botten stående kaffekitteln, och då hon åter
skulle resa sig upp, tog hon överbalans och föll
baklänges i sjön med kaffekitteln högt svingad över sitt
huvud.
Under ett par sekunder voro ringlarna på vattnet och’
de uppstigande bubblorna de enda spåren efter den i
djupet försvunna Karin och hennes kaffekittel. Den
sistnämnda var också för alltid ryckt undan dagens
ljus, men Karin syntes snart åter, krampaktigt
omfattande den ena bland årorna, som med henne fallit
överbord. Jag såg henne göra ett par rörelser i
riktning mot båten; men denna drevs alltmera undan,
och det svaga stödet av en åra, så bred och klumpig
denna än var, skulle uppenbarligen icke länge kunna
uppehålla den sjunkande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
