Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
BERÄTTELSER OCH SKISSER
I detta ögonblick såg jag Werner med högra handen
uppslita det band, som fängslade hans vänstra.
— Nej — sade Georg) hastigt — jag har två brukbara
armar; det är m i n sak.
— Du är för svag — sade jag; ty Georg var
verkligen ingen stark gosse — jag skall ropa hjälp från
torpet därborta; och därmed upphov jag ett rop, det
starkaste jag kunde.
— Den, som gör min Faders vilja, han är min
broder — sade Georg hastigt, gav mig en blick, som ännu
i dag sitter fast i mitt hjärta, och störtade utför branten.
Werner och jag ilade efter. Werner snavade och
måste hava slagit huvudet mot en sten, efter han en
god stund blev liggande bedövad. Jag fortsatte att
ropa av alla krafter och kom till stranden strax efter
Georg.
Vårföre begav jag mig icke ut på djupet? Ty jag
kunde icke simma. Nu kan jag simma, ty jag
lärde mig som man, vad jag hade bort lära som barn;
men då kunde jag det ej. Det är skamligt att bekänna,
men det är sant. Jag hade en gång som gosse försökt
att giva mig ut på djupet och därvid varit så nära att
omkomma, att jag bars hem som död, och jag måste då
giva min mor ett heligt löfte att aldrig vid badning
gå på djupet, så länge hon levde.
Jag begriper icke, huru Georg fick av sig stövlar
och kläder, men det var gjort på mindre än en halv
minut. Avståndet till den drunknande var icke långt.
Hon hade åter kommit båten närmare, och när Georg
nalkades henne med snabba simtag, började mitt hopp
ånyo tändas.
I samma ögonblick såg jag Karin släppa sin åra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
