Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSVAGHET
191
presenterade jag, då Antoinette i detsamma kom till
kyrkogårdsporten.
— Jag vill se din fars grav — sade min vän — vad
du meddelade mig ur hans brev, har mycket fäst mig
vid honom.
— Tack för det, Werner — sade jag. — Antoinette, gå
och förbered min mor på vår väns ankomst.
Antoinette gick förut, och jag förde Werner till
graven på en lång omväg, på det att min mor måtte
få någon tid att besinna sig.
När vi efter en stund kommo fram, såg jag min mor
stå helt allena, med högra handen stödjande sig vid en
tårpil, som stod strax bredvid min fars grav i närheten
av vården över min för 30 år sedan avlidne farfar.
I vänstra handen höll hon en i grönt och guld
inbunden psalmbok, med vilken hon skymde sitt ansikte.
På litet avstånd stod Antoinette, synbarligen helt
förlägen.
— Mamma — sade jag — min vän magister Miltzig
är här.
Min mor spratt häftigt till, och den gröna
psalmboken föll till marken. Werner skyndade att upptaga
henne.
— Jag ber om förlåtelse, min fru — sade han — det
kunde aldrig vara min mening att störa er i ett för er
heligt ögonblick.
— Ack ja, heligt, herr magister — sade min mor — ni
träffade rätta ordet. Denna torva, denna gröna torva ...
Hennes röst kvävdes av tårar.
— Ni har rätt — fortfor Werner — jag vet, huru
mycket som kan gömma sig under ett stycke jord; och
dock, vad vi älska är ändå icke där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
