Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSVAGHET
205
tyckte jag om er skildring av upplysningen, huru det
himmelska ljuset bryter in i människosjälen som en
skön morgonrodnad. Det ligger så mycken poesi i
religionen.
— Ja, min fru, det gör det — svarade pastorn —
ingenting har mer poesi i sig än Guds ord; men vad
morgonrodnaden angår, så var det visst er egen fantasi,
som målade dit den. Jag medgiver dock, att denna
bild är användbar och alldeles icke obiblisk.
- Till dess det dagas, och morgonstjärnan uppgår i
edra hjärtan — sade tant Ottonie till hälften för sig
själv; — då varder ditt ljus frambrytande såsom en
morgonrodnad.
— Toge jag morgonrodnadens vingar och bleve
ytterst i havet — sade Amalia sakta.
— Låt mig gå, ty morgonrodnaden uppgår.
Den sista rösten var Werners.
— Alltsammans Skriftens ord — bekräftade pastorn.
Under allt detta låg över det unga blonda
fruntimrets ansikte en obeskrivligt mild och älsklig belysning,
som jag mer än någonting annat skulle hava velat säga,
att den liknade en morgonrodnad, därest jag icke i
sådant fall finge Skriftens vittnesbörd emot mig.
— Huru lång väg har ni farit i dag, mamsell
Sommar? frågade jag.
— Fyra mil.
— Det är verkligen vackert att se en sådan
angelägenhet om att få höra ett rätt Guds ord.
Mamsell Sommar svarade ingenting, men gav mig
en blick, i vilken jag läste denna sanna och riktiga
tanke:
— Huru skulle vi väl komma riktigd fram mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
