Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSVAGHET
213
ens om det vackra heter Fritiof och sitter i en båt och
har bitit sig in i hjärtat — går väl knappt bort med
radering, menar jag — såsom unga herrar gärna tro att
de göra med unga flickor.
— Du visar med ditt tal, kära Antoinette — sade
min mor — att du aldrig känt, vad det vill säga, när där
lägger sig vatten mellan två älskande hjärtan, när varje
våg synes vara väldig att uppsluka ens själ, när...
— Herren är ännu större i höjden — hörde jag tant
Ottonies stämma viska för sig själv, i detsamma min
mors röst kvävdes såsom genom känslornas stockning.
— Nej, lilla älskade tant — genmälde Antoinette —
jag har aldrig känt något vatten, som plågat mitt hjärta,
mer än den där gången, då du åkte ut i sjön; då tyckte
jag ett ögonblick, att det varit bättre, om sjön varit
borta, än att du skulle dö — måste ske med kniv, om
det skall gå; gode Werner, låna mig din pennkniv —
men syster Amalia har visst en annan tanke än jag:
du ser så fundersam ut, lilla Amalia, som om du skulle
spela Ingeborg själv — tack Werner, det blir din
förtjänst, om det lyckas.
— Jag tycker, att det var synd om Ingeborg; hon
trodde ju, att hon aldrig skulle få se... Amalia
rodnade och lämnade meningen ofullbordad.
— Alldeles så — sade min mor — att aldrig få se;
jag vet, vad det vill säga — o min Wilhelm! ett stoft,
ett stoft! dock vad är det mer? — vid vandringens mål
vinkar det sälla återseendet.
— Icke vid änden av alla vägar — hördes åter tant
Ottonie.
— Jo, där det finnes trohet i döden.
— Mot vilken?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
