Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
BERÄTTELSER OCH SKISSER
— Trohet mot sitt hjärtas härskare, Ottonie lilla.
— Som för de flesta heter den onde själv.
— Låt oss icke tvista med varandra, Ottonie; vi hava
olika principer. Hade du förlorat, vad jag förlorat;
men du har icke förlorat såsom jag.
— Det är sant, s å har jag icke förlorat.
— Du har icke förlorat såsom jag, och en änkas sorg
kan du icke förstå. Men när Gud skapat tvenne hjärtan
för varandra, skulle han då låta dem evigt skiljas?
Huru är det, Schiller säger på ett ställe i Don Carlos:
»wir müssen Abschied nehmen, Thoren, Thoren», huru
är det, Werner?
— Dårar — översatte tant Ottonie.
— »Thoren nennen es auf ewig,» ifyllde Werner —
och det torde väl tant Virginie hava rätt i, att de skola
icke för evigt skiljas, som Gud skapat för varandra.
Men huru skall man veta, att Gud skapat två hjärtan
för varandra?
— Har Werner aldrig erfarit hjärtats sympati?
— Jo — svarade Werner — och hans jo ljöd nästan
som en suck, det nekar jag icke till.
— Jojomen — återtog min mor — alla hjärtan äro
sig lika i detta. Och hjärtats vittnesbörd är ofelbart.
— Ett argt och illfundigt ting — citerade tant
Ottonie.
— Hjärtats vittnesbörd är ofelbart. Gud har själv
skrivit det dit.
— Utraderat — sade Antoinette och lade bort
pennkniven — syns ej ett spår mer än en liten prick, och den
kan jag låta föreställa en liten barkbåt, som driver för
vinden; jag sätter en pojkbyting på land vid den här
gtenen: det är hans båt. — Men vad var det Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
