Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSVAGHET
221
— Jag ser — sade tant Ottonie — att det ligger något
ostadigt i vinden, och den tuppen gör som andra
tuppar.
— Det är icke alla tuppar, som blivit väderflöjlar —
vågade jag invända.
— Nej — svarade tant Ottonie — jag minns särskilt
en, som hade sin plats i översteprästens gård: han var
icke just en väderflöjel, Bert, men han gav ändå tecken
om huru vinden vände sig.
Jag förstod anspelningen, men i stället för att förlora
modet blev jag nu djärvare och sporde: — Även den
tuppen gol för att bebåda dagen; tror inte tant, att
också den här tuppen skulle kunna vända näbben mot
Haneby en gång, då det blåste god morgonvind?
— Jo, Bert — svarade mig tant Ottonie med stor
vänlighet, i det hon lade handen på mitt huvud, såsom
hon ibland plägade göra i mina gossår — med Guds
hjälp och vilja kan det ske så; men jag trodde, att du
kanske behövde påminnas därom, att, om icke alla
vindar komma från Haneby, så är det ännu mindre
alla vindar, som Gud sätter i gång. Men låter Han det
blåsa från Haneby, så vänd du frimodigt näbben i
vinden, och skäms icke att visa, från vilket håll det
blåser. Men skriv icke för mycket om vårvindarna:
de äro ej att lita på och ljuga ibland, när de lova
sommar.
Tant Ottonie blev åter strängt allvarsam, och det for
som en sky över hennes panna, som dock snartåter blev
ren och öppen, i det hennes blick stannade vid bibeln,
som låg uppslagen på byrån mellan de båda fönstren.
Men utanför ven vårstormen, väderhanen gnisslade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
