Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
BERÄTTELSER OCH SKISSER
på väggen, när hennes närsynthet tycktes vara i sitt
största nedan.
Vintern förgick, och det blev vår, visserligen sen,
men så mycket vackrare. I första kapitlet har jag talat
något om min vårsvaghet. Denna infann sig detta året
i en ovanlig grad. Den första vårvind av det slag,
jag ovan beskrivit, infann sig i början av april, och jag
erfor denna gång av honom ett så överväldigande
intryck, att jag trodde mig böra återgiva detsamma i ord.
Jag instängde mig en förmiddag i ett av vindsrummen,
från vilket vindens spel var som mest hörbart, och
skrev ett poem i åtta strofer, som jag då tyckte vara
uppburet av en verklig inspiration. Men då jag
uppläste detsamma för tant Ottonie, tyckte hon det vara
oklart och delvis överspänt. När jag hade läst dessa
rader:
»Vind, vind, vars sändebud är du?
Vind, vind, var kommer du från?
Vind, vind, i ditt sköte vad bär du,
och vad av mitt spörjande hjärta begär du
med de viskande frågor till dalens son»-
— Fjärran, fjärran, fjärran ifrån? avbröt mig tant
Ottonie leende, med den impertinenta försäkran, att
blåsten i dag alldeles icke kom från Haneby socken
utan alldeles tvärtom från Väster-Tumlinge, varom jag
kunde övertyga mig genom att betrakta väderflöjeln,
d. v. s. tuppen på magasinstaket.
Jag kände, att blodet steg mig ända upp i ögonen;
men jag kunde ej låta bli att följa anvisningen och se
på tuppen, som i detsamma till min glädje gjorde helt
om och vände näbben mot Hanebysidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
