Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSVAGHET
233
bordet. Under kaffedrickningen frågade jag Werner,
om han erinrade sig denna dag för några år sen, då
vi sutto under kastanjeträdet på Bodarne.
— Den dagen är just i mina tankar — svarade han —
och det så mycket, att jag vet ej rätt huru. — Det låg
någonting i tonen av detta svar, som ovillkorligen
kom mig att se på Werner. Han var förfärligt blek.
— Vilken skall sätta kransen på Werners huvud?
inföll nu min mor, det måste vara en av flickorna.
Jag såg en hög rodnad uppstiga kring Amalias
tinningar, och Antoinette bet sig skälmskt i läppen.
— Får jag själv välja den hand, som skall bekransa
mig? sporde Werner hastigt.
— Naturligtvis — svarade min mor med ett
skälmaktigt leende, som dock plötsligt försvann, då Werner i
detsamma sprang upp och lämnade kransen åt tant
Ottonie, som satt ensam för sig själv på verandan.
— Tant Ottonie skall i dag bekransa mig — sade han
och böjde sitt vackra huvud — tant Ottonie står närmast
den värld jag nu tillhör.
— Jag förstår dig icke — sade tant Ottonie med en
icke så obetydlig darrning i rösten; — men skulle det
så vara, att den boken jag lånte dig...
— Tack, lilla goda tant — avbröt Werner leende —
icke så alldeles; men ändå..., och Werner kastade en
nästan bedjande blick på tant Ottonie, som också i
detsamma satte kransen på hans huvud.
— Det må vara huru det vill — sade hon — jag
önskar dig allt gott, Werner Miltzig.
Ungefär vid tolvtiden samma dag befann jag mig
ensam med Werner i trädgården. Vi talade om
varjehanda, nytt och gammalt, och kommo slutligen ut på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
