Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSVAGHET
245
gömt henne, ty du är blek — mycket mera rött på
kinderna. Herr Werner — därföre skall du dö.
Jag kunde ej misstaga mig, om vem den
främmande var, ehuru jag ej rätt kunde se ansiktet. Jag
släppte genast mitt tag och stod stilla stirrande framför
mig. Tänka kunde jag icke; men även i detta tillstånd
kunde jag ej undgå att med förvåning bemärka
hundens uppförande. Hans skall tystnade genast, så snart
han hörde den främmandes röst; han kröp sakta fram
på marken, såsom hundar bruka göra, då de efter
någon förseelse närma sig sina herrar, väntande en
bestraffning, han började slicka den främmandes hand
och gjorde omsider muntra glädjesprång. Den
främmande lade sin hand på hundens huvud, varefter denne
förhöll sig helt stilla och följde den främmande
gestalten, då denna strax därpå vände sig åt en av
trädgårdens sidogångar och försvann i dunklet mellan
körsbärsträden. Jag gick efter en stunds besinning efter åt
samma håll, men jag såg och hörde ingenting mer.
— Högst besynnerligt — sade jag — och Cartouche,
jag har ju ej sett honom i dag.
— Icke jag heller. Han kommer nog aldrig tillbaka.
Och jag, Engelbert, jag är genom denna syn invigd åt
döden.
— Nej, Werner, det är vidskepelse att tänka så. Ditt
liv står i Guds händer och icke i en vansinnig
människas. Det är tydligt, att det varit en förrymd
vansinnig. •
— Jag känner, att jag skall dö. Denna kvinnas hela
uppträdande har allenast därföre på mig utövat ett så
oerhört inflytande, att det alltjämt förefallit mig, som
om hon vore en bild, blott gripen ur min egen själ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
