Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
BERÄTTELSER OCH SKISSER
Det är afton, och solen håller redan på att gömma
sitt glödande klot vid randen av en djupblå italiensk
himmel. Fönstret till mästarens ateljer står öppet,
och på vågorna av en frisk aftonbris invagga sig
tonerna från klockspelet i San Geovanni.
Andrea Mantegna sitter med armarna i kors framför
sitt staffli. Man ser vid första ögonkastet, att det är en
Kristusfigur han tecknat. Det är den från korset
ned-tagne frälsaren. Hans händer äro genomborrade, hans
sida uppstungen. Bakom hans högra skuldra står en
ängel, skön, ljuslockig, en ängel av den erkända typen.
Han lutar sig framåt såsom för att giva stöd åt den
dödes huvud. Men detta faller åt vänstra sidan. Det
skall således från den sidan möta ett stöd, och det
skall vara stödet av en änglaskuldra. Mästaren har
gjort ett utkast till denna andra änglafigur, men han
har till hälften åter utplånat det. Ansiktsuttrycket
tillfredsställer honom icke.
Det är i detta ögonblick hans ungdomsvän Sebastian
Fiorello inträder. Sebastian Fiorello är poet; men
eftervärlden har icke funnit någon anledning vara för
handen att teckna sig hans namn till minnes.
— God afton, Andrea.
— Jag skulle önskat dig detsamma, Sebastian, om
du icke kommit i rätta ögonblicket för att jaga bort
den bild, som just nu höll på att taga gestalt för min
själ.
— Jag kommer alltså olägligt; det har börjat bli
vanligt på senare tider, tror jag.
— Jag nekar det icke. Det kunde vara annorlunda,
Sebastian. Ditt liv behagar mig icke och behagar icke
heller dig själv. — Hur går det med penningarna?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
