Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅNTEGNAS ÄNGEL
257
— Det är du, Andrea, som skall besvara den frågan;
ty jag gissar, att du icke vill tala om de penningar du
redan lånt mig — för dig en bagatell, Andrea — utan
om dem, som du skall låna mig i dag.
—• Jag lånar dig icke mer. Du är en slösare.
— Det är på sätt och vis sant. Men vem är icke
en slösare? Du, till exempel!
— Jag?
— Ja du, Andrea; hur mycken tid och hur mycket
arbete har du icke slösat på den där ängeln! Tre
gånger har jag varit här på tio dagar, och ännu är han
icke färdig. Ett stycke mun kan jag se och en halv
näsa, men inga ögon. Jag känner en hel ängel på
Dinarchogatan — sådana ögon målar du i alla fall
aldrig, Andrea, om du ock sutte här till domedag —
och en gudomlig näsa, och munnen vill jag icke tala
om. Men jag behöver penningar, förstår du, Andrea.
Det företrädet erkänner jag hos dina änglar — jämte
det att de icke tappa vingarna förstås — att deras
kläder äro bra lätta och bra billiga. Men hör mig,
gamle broder, det där draget kring munnen har jag
sett förut.
— Kan nog hända.
— Och du skulle icke vara en slösare, Andrea.
Det är i dessa dagar tio år sen hon dog, och ännu
tänker du alltjämt på henne. Nå ja, hon var vacker,
syster min; det låg i släkten.
— Carlota var mer än så.
— Ja, hon skrev bara vers; det går en åder av poesi
genom alla Fiorellos. Minns du, vad hertigen sade om
min farfar?
— Hon var mer än så. Vad hon var för mig, det
17. — Wikner, Vittra skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
