Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANTEGNAS ÄNGEL
287
Hurudan skulle han väl nu återfinna ringens ägarinna,
och vad skulle han svara henne? Ett år ungefär hade
hennes bild förblivit bofast i hans hjärta som det
skönaste i världen; men snart nog hade hans
njutnings-lystna sinne börjat längta efter att finna det skönaste
på närmare håll. I Rom hade han blivit indragen i
den sedligt förgiftade atmosfären av kejsarinnan Julias
förtroligare omgivning. Redan tvenne år efter sin
ditkomst hade han intill dräggen tömt bägaren av den
förföriska fröjdedryck, världsstaden med demonisk
frikostighet iskänkte. Sin ungdomsdröm att finna det
inför gudar och människor skönaste hade han snart
uppgivit. Samtidens skeptiska filosofi och den egna
dyrköpta erfarenheten hade lärt honom, att det finns
ingen fast och för alla gällande sanning, och så mycket
hade han kvar av en medfödd instinkt för det rätta,
att han nog visste, att på den mark, från vilken den
orubbliga sanningen blivit förvisad, där ägde icke heller
skönheten något tempel mer. Han hade sålunda nu
längesedan avstått från sin fordran på det skönaste,
likasom den bildade samtiden avstått från sina anspråk
på sanning. Allting är relativt här i världen, allt är
indraget i virvlarna av den ström, som med evigt
växlande vågor drager vårt spanande öga förbi; sanning,
skönhet, lycka och hjärtefröjd äro ögonblickets
bevingade barn: man kan ej tvinga dem att dröja vid sitt
eget bröst, om icke genom att klippa deras vingar,
och då dö de i alla fall, innan man hinner utleta gåtan
av deras inre liv. Bäst alltså att man själv följer med
och låter ögonblicket självt sörja för näring åt själens
njutningstörst, tills själva förmågan att törsta blivit
förtorkad och den egna livskällan försinad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
