Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANTEGNAS ÄNGEL
289
ska huvudstaden, fördes han uppför en gammal
stentrappa till ett övre rum av tämmelig storlek men med
en högst torftig inredning. Här var det han skulle
möta ägarinnan av den ring, som föregående dag
blivit honom överlämnad, henne, som en gång varit
ägarinnan även av hans hjärta. Han kände sina steg
bliva allt tyngre, ju närmare han nalkades detta rum;
och då dess dörr av den gamla kvinnan för honom
upp-slogs, måste han före instigandet stanna för att åter
hämta andan, som nästan konvulsiviskt utpressats ur
hans lungor. Vem var det nu, som låg därinne på en
bädd i rummets ena hörn, höljd av brokiga, urblekta
skynken, kvarlevor, som man kunde finna, av forna
dagars prålande lyx? Lampan, som stod vid fönstret
på ett bord med sprucken stenskiva, och som flämtade
för varje den gamla hyddan förbiilande fläkt av en
nyss vaknad morgonvind, gav icke någon synnerligen
god belysning åt det bleka och magra anlete, som här
kringsvallades av ännu rika korpsvarta lockar; men
Filippos kunde icke förneka för sig själv, att så skulle
den forna Mirjam nu kunnat se ut, i händelse alla ett
människolivs kval, det ena efter det andra, församlat
sig för att tillsammans frossa av skönhet och ungdom
och lyckats utsträcka detta gästabud över en längre tid,
än en människa i allmänhet behöver för att förstöra
sig själv. Och likväl gjorde, förunderligt nog, detta
anlete intet fasansfullt intryck, icke ens på honom, som
visste med sig själv, att de flesta bland de kval, som
mättat sin hunger vid det gästabudet, varit sändebud
från honom själv, utskickade för att tolka, vad det i
hans mun ville säga att älska evigt. Skälet därtill var
att söka däri, att över hela detta fordom så sköna anlete,
19. — Wikner, Vittra skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
