Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
BERÄTTELSER OCH SKISSER
på panna, ögon, mun och kinder, hade en osynlig
hand med ett slags ljus och skimrande evighetsskrift
tecknat dessa ord: »Det gamla är förgånget, si allting
äro ny vordne», vilka vid samma tid ännu icke voro
nedskrivna av Paulus, men vilka Gud själv tecknat på
människoanleten då och då ifrån världens begynnelse.
Med den gamla Deboras tillhjälp hade den sjuka
intagit en sittande ställning, då Filippos närmade sig
bädden. Debora framsatte en pall eller ett slags stol
åt den främmande och lämnade rummet.
— Jag har vågat kalla dig hit — började Mirjam med
svag och av en hes hosta ofta undertryckt stämma —
emedan jag icke ville skiljas från denna världen, innan
jag mot dig uppfyllt min sista plikt. Vill du höra
mig, Filippos?
— Tala, Mirjam. Jag vet icke, vad du kommer
att säga mig; men jag vet, vad du har rätt att säga.
Jag skulle säga, att allt gör mig detsamma, emedan
min själ är förtorkad, ifall jag icke just nu förnumme
någonting på en gång ljuvt och bittert vid ditt tal,
och om icke den förgångna nattens fasor sagt mig, att
jag ännu lever.
Jag tror, att jag förstår dig, du min ungdoms
kärlek — återtog den sjuka — så har det alltså gått dig.
Ja, så måste det gå. Alla jordiska glädjekällor sina
ut. Blott en enda förtorkar icke.
- Och denna enda uppspringer icke ur skötet av
den jord, vi trampa.
- Nej, Filippos, hon är av himmelskt ursprung.
- Tyvärr, ligger hennes åder djupare. Hon
uppspringer ur underjorden, ur skuggornas värld, och är
såsom den en myt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
