- Project Runeberg -  Skrifter / 1. Vittra skrifter. I. Berättelser och skisser /
352

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett stycke textkritik (1878) - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

352

berättelser och skisser

Och Larson berättade om det skeppsbrott vid den
engelska kusten, i vilket han en gång fick sitt ben
krossat och sitt ena öga fördärvat, så att han sedan
måste säga farväl åt sjölivet och söka sig sin utkomst
som skolmästare. Berättelsen varade en god stund, och
ingen var därunder uppmärksammare än lektorskan.
Och när Larson skildrade en fasansfull natt på ett
kringdrivande vrak med gräsliga kval av köld, törst
och ett värkande ben, då såg jag en tår i den gamlas
öga och hörde henne tala för sig själv:

— Outgrundliga försyn, vad kunde en stackars
sjöman ha gjort för ont, att han skulle utstå allt detta?
Det hade jag icke unnat min värste fiende, nej inte ens
Axel Bille, det odjuret.

Och först vid detta den gamla lektorskans utrop var
det, som min undrande tanke med den förre
sjömannen, den nuvarande skolmästaren, förknippade namnet
på min gamle skolkamrat. Kunde det verkligen vara
möjligt? Varför icke? Tjugu års mellantid, ett stort
skägg, ett förlorat öga och ett amputerat ben kunde
göra mycket till en mans oigenkännlighet.

Den undrande tanken hann knappt uppstiga i min
själ, innan den förbyttes till visshet. Skolmästaren
hade nämligen hört fru Borromeus’ ord, och
vändande sig till henne inföll han:

— Tack för det ordet: jag är just densamme; kan
ni förlåta mig?

Vi blevo alla mycket förvånade. Kyrkoherden
Hallstedt skiftade färg och hans fru likaledes. Guvernanten
knäppte sina händer och viskade, höjande sin blick mot
taket: Huru underbart, hur skönt, hur sant! som i den
bästa roman! — En av mina grannfruar, som hade
bevis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 19:47:49 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/1/0372.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free