Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 55. Till Herman Björnström, 5 Maj 1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 PONTUS WIKNER
är endast — det fridlösa hjertat. Och ett sådant
klappar just inom mitt arma bröst.
Jag vill bekänna allt! Herman, Du får ej le åt
mig! Du måste skänka mig Ditt medlidande; det
är den enda, den sista gärd jag begär af Din för
mig så dyrbara vänskap.
Herman! Jag har älskat Dig med innerlig och
hängifven vänskap. Du var mig mycket dyr; men
min kärlek till Dig har varit alltför stor: den har
varit a f g u d i s k och derföre kommit att stå i strid
med den högre kärlek, som förr brann i mitt hjerta
för Honom, som först och mest älskat mig. Se här
källan till mina lidanden, mitt vemod och mina tårar!
Herman! hvilket steg står jag nu färdig att taga!
Jo, det svåra, det osägligen påkostande att slita
vårt vänskapsband. Mitt hjerta skall blöda, jag
känner det, men det måste så ske! Gud hjelpe
mig!
Förakta mig icke, ehuru jag måhända förtjenar
det! Minns mig, såsom en vän, som under sitt bröst
har ett varmt, men lidande hjerta!
Tack, och åter tack för den tillgifvenhet, Du egnat
mig. Minnet deraf skall alltid blifva mig dyrbart.
Men svärdet har gått genom min själ! Afskedets
ögonblick är inne. Farväl, älskade Herman, farväl.
I ett ljusare land, der de brustna hjertan omsider
finna ro; på en herrligare Maj-morgon vid den eviga
vårens inbrott: då, der stämmer han möte med
Dig
Din lidande Pontus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
