Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 56. Till Herman Björnström, 22 Maj 1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
PONTUS WIKNER
En liten tid —- detta är således måttet för en
menniskas lif — en liten tid, och hon är försvunnen
från jorden! — Jag har ofta tänkt, och tänker ännu
så, att de häftigaste stormar måste snart lägga sig
och de böljor, som brusa aldramest, nå först stranden ;
nåväl! »Mitt lif är en våg, som röres — en tid»,
en liten tid.
Herman! Om tilläfventyrs Den, som i sin hand
leder menniskors öden och äger att befalla öfver
lif och död, skulle finna för godt att kalla mig; om
Du innan kort skulle få höra, att grafven täcker det
hjerta, som så ofta klappat af bedröfvelse och smärta
och som var Dig i så hög grad hängifvet — ty det
var och är så —: skall Du icke då egna en tår
åt minnet af Din stackars Pontus och tänka: »Arma
hjerta, du behöfde ro!» — ? — Dock, hvarföre
nedstämma Dig med dessa dystra tankar? Förlåt mig
min Herman, om jag bedröfvat Dig! Jag vet, att
äfven för mig finnes sällhet och fred beredd; måtte
jag blott söka den, der den står att finna! Äfven
jag bör kunna komma derhän, att jag i det ljufva
medvetandet af försoning och förening med den rätte
Fridsfursten, kan utropa med den fromme mannen i
fordom tid: »Jag vet, att min Förlossare lefver!» —
D. 2 3: d j e M aj.
Jag hann ej fullborda mitt lilla bref i går, och
får derföre fortsätta det i dag. Det är så stormigt
derute i naturen, ehuru solen skiner så vänligt fram
bakom de flyende skyarne. Jag kom just nu från
kyrkan, der jag hört den beskedlige Rosengren. Allt
som oftast går jag förbi Ditt fönster; men der syns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
