Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 124. Till Oscar Quensel, Jultiden 1864 - 125. Till Elisabeth Kjellberg, 10 Januari 1865
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV, FÖRSTA SAMLINGEN
375
124. Till Oscar Quensel.
{Utdrag.)
Jultiden 1864.
... All kärlek, der den är ren, lemnar efter sig en
behållning, en rikedom, den tiden förräntar, äfven
sedan hon låtit slöjan falla öfver det älskade anlete,
som var med, då kapitalet insattes. För mig har, såsom
du vet, slöjan fallit öfver månget sådant anlete; men
jag äger qvar mycket guld, mycket guld, så mycket,
att det ibland synes vilja spränga mitt hjerta. Men
tyst om allt det der!...
Kärleken är ett evighetens barn. Det är en af
evighetens vågor, som kysser timlighetens strand. Men
evigheten är ett n u, ett præsens utan præteritum, utan
futurum. Huru vill du då, att evighetsbarnet kärlek
skall tala sitt eget modersmål och ändå använda
futurum? Men är icke futurum löftets tempus?
»Jag skall», säger den lofvande. Nog kan
kärleken säga efter de orden — men har i samma
ögonblick blifvit ett timlighetens barn, tecknadt af
förgängelsen ...
125. Till Elisabeth Kjellberg.
Högädla
Mademoiselle Elisabeth Kjellberg
Upsala.
Vid hemkomsten i går från en soupée hos Fru
Ankarcrona hade jag glädjen mottaga Mdle
Kjell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
