Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 123. Till Oscar Quensel, November 1864
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
PONTUS WIKNER
starka förlöjliga ens bristande krafter och oduglighet
i manliga idrotter, utan att någonsin någon — knappt
en gång egen moder — hört eft ord till klagan:
kanske har det varit qvinlig vekhet. Att sedan, när
förståndet växte, och hjertat växte, inrymma i sin själ denna
titaniska, himmelstormande trängtan efter ett evigt
bestående; och när man trodde sig finna detta i en
Gud, som fordrade att man, för att kunna älska
honom, skulle hata sin fader och moder och bröder och
systrar, då icke tveka att sätta yxan till roten och
afhugga den ena efter den andra bland dessa
vänskapens, den innerliga hängifvenhetens plantor, som
budet till trots ljuft uppspirade på hjertats grund:
kanske var det qvinlig vekhet...
... Och slutligen, att med allt detta icke kunna
upphöra att äga djupa, innerliga känslor; att våga
behålla på en gång ett klart förstånd och ett varmt
hjerta, att icke blygas att fälla tårar ibland,
glädjetårar vid en varsnad skymt af det sanna, sköna, goda
(öfver egen smärta har du dock väl aldrig sett mig
gråta?), att fräckt och öppet tillstå, att man af Gud
fått stora gåfvor, tillstå, att man med dem vill sträfva
för att blifva stor; att med alla sina lysande
framtidsplaner, all sin drömda storhet, dock icke kunna
undvara en vän, icke kunna glömma att älska... det är
ju bara qvinlig vekhet...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
