Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 129. Till Sigfrid Wieselgren, 3 April 1865
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV, FÖRSTA SAMLINGEN 387
Kan jag ej få ett sådant muntligen, så må det ske
skriftligt.
De ord, du sade mig på gatan i middags, gjorde
på mig ett intryck, som jag ej vill försöka beskrifva.
Det svartnade verkligen för mina ögon, och ett svärd
gick tvärt genom min själ. Äfven detta band skulle
således slitas. Jag undrade sannerligen ett ögonblick,
om det icke funnes någon gräns mer, öfver hvilken
den Allsmäktiges tuktan icke skulle gå.
»Det måste ligga någonting sjukligt i vårt
förhållande till hvarandra». — Att jag också skulle få höra
denna dom ur d i n mun! Jag var derpå icke
förberedd. Men jag tänkte: jag borde ju ha vetat detta
förut: consequens i allt! hvarföre skulle jag nu hafva
funnit en vän, då det ju är min dom att i lifvet aldrig
finna honom?
»Sjukligt» — hvad är det? Är det sjukligt, som
icke går snörrätt efter den sinnliga naturens lagar,
ja ’då är vårt förhållande sjukligt; men då var
Christus sjelf den största sjuklighet, som funnits.
Frågan är icke om sjuklighet, utan om vårt
förbund är heligt. För mig är det så. Jag älskar
Dig, och skulle icke blygas att bekänna det inför Guds
eget ansigte.
Om Christus sjelf i detta ögonblick stode framför
dig, skulle du icke kunna ’säga till Honom: »Du
är min Gud, men af alla dina lärjungar är denne vän
mig dyrast», och skulle du icke under allt detta kunna
se Honom rakt i ögat? Jag tror, att jag skulle kunna
det; och så länge jag det kunde, ville jag icke råda
någon menniska eller någon ur den sinnliga naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
