- Project Runeberg -  Skrifter / 11. Brev. I. 1851-1869 /
431

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 145. Till Sten Stureson (?), 28 Oktober 1866

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BREV, FÖRSTA SAMLINGEN

431

min handel och vandel. Man sade till och med, att
jag var skönk såsom fordom den fule Sokrates blef
skön. Så fick jag slutligen Boströms eget erkännande,
att jag vore ämnad till någonting stort i tänkandets
verld; jag skulle utföra hvad han börjat; han kallade
någon gång sig sjelf Sokrates och mig Plato. Nu
var ju philosophen riktigt färdig. En ung man, af
Sveriges störste tänkare erkänd som hans läras
framtida fulländare och af sina närmaste erkänd som ett
sedligt ideal — kan man väl önska sig bättre?

Ja, min vän, man kan önska sig bättre. Ty bättre
är att vara god än att vara stor. Var jag då
icke god? Nej; jag var större och ädlare än tusen,
men god — det var jag ej. Det finns i
människosjälens djup en punkt, den andliga organismens
hjert-punkt, individualitetens centrum. Den, som ditin
lyckats förflytta det gudomliga, Gud sjelf, han är
god, han och ingen annan. Att dit förflytta honom
förmår’ ingen theoretisk verksamhet, följaktligen icke
heller något menskligt tänkande, vore det än klart
som solljuset. Att dit förflytta honom förmår icke
heller någon praktisk verksamhet, för - så vidt-denna
träder i motsats mot den theoretiska, följaktligen icke
heller någon sedlig kamp, vore den än utkämpad intill
blods. Skälet? Ty denna mitt lifs hjertpunkt är Jag,
och mitt Jag är både theoretiskt och praktiskt, således
någonting före begge och mer än begge. Det
gudomligas upptagande i individen — det
upptagande som gör god — är en absolut akt, som
sedermera söndrar sig i theori och praxis och har begges
förnuftiga beskaffenhet till följd, men kan sjelf
aldrig blifva följd af dem. Denna akt kallas derför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 14 21:33:16 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/11/0435.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free