Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 165. Till Oscar Quensel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV, FÖRSTA SAMLINGEN
475
palmernas skugga i min lilla oas och leka en stund
kring mina läppar. Det har varit detta, mycket säkert
detta, som jag i drömmen tagit för en väns kyss.
— Hvad för slag? Mina läppar blöda? — då är
det alldeles visst, att det bara varit solen, som bränt
mig...
... Och du? — du behöfver icke mera mig. Det
är blott alltför sant; och jag beklagar det ej. Hvad
bättre är, skall ersätta mig, och är du mig kär, då
gläds jag, om du vinner ett bättre. Må du derför
minnas mig, om du vill, glömma mig, om du vill.
En sida af min varelse får du dock aldrig glömma:
den hand, om hvilken du en gång sade, att jag med
henne pekade mot himmelen. Du vet, att jag ibland
talade med dig om Ouds kärlek. Det är just,
hvad du ej får glömma, när jag är glömd.
En vän — det skulle mången säga vara jemt
hälften för litet, ty en vän — säger man — är
alltid vän åt någon, som då också bör vara vän.
Alltså hafva vi här en dualitet af vänner; och det
synes vara vänskapens öde att stanna vid en sådan
dualism. Nu vet dock hvarje menniska, som några
gånger under en hösttermin gått på ett filosofiskt
kollegium, att dualismen är någonting i filosofiskt
afseende särdeles förkastligt, alltså någonting, som
en filosof icke kan eller får stanna vid. Men jag
är ju filosof jag? Ja visst. Och jag var verkligen en
gång i fara, att stanna vid dualismen af tvenne
vänner (och icke var det så underligt, ty att fela är
menskligt, och äfven filosoferna äro bara menniskor;
och dessutom var den der dualismen så innerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
