Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utdrag ur philosophiska bref från Edgar till Roderik (1864—1865) - Ur Sjunde Brefvet - Ur Åttonde Brefvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
PONTUS WIKNER
af mitt hjerteblod sprungit i dagen. Jag kände med
en kraft, för hvilken mina knän svigtade, att jag
trampade en i sanning förbannad jord. En man, som
älskar Gud, måste för att kunna bevara denna sin
kärlek, till evig död dömma den, som efter ingenting
högre längtar ’än efter den lefvande Gud —q en man,
som älskar Gud öfver allting, måste för denna sin
kärleks skull åt ändlösa qval, dag efter natt och natt
efter dag, ’år efter år, och milliarder år efter
milliarder förnyade, öfverlemna den, hvilken han — då han
ju är en Christen — älskar såsom sin egen själ, och
måste göra detta med glädje, eftersom Guds rättvisa
dermed befordras — i sanning sådana frukter kunna
icke uppväxa utan ur en förbannad jord, kunna icke
vattnas utan ’’med blodstårar!
Men nej, jag vill ej blifva bitter. Det passar icke
på årets sista dag, och på någon annan dag ej
heller. — Det går således till ända, detta år, som
skiljde oss åt; skall kanske det kommande skilja oss
ännu mera?
Farväl, Roderik! Snart skrifver jag igen. Till dess
djerfs att med mig — den af de fromma förbannade
— nedkalla den Allbarmhertiges välsignelse!
Ur Åttonde Brefvet.
Man skulle väl — eller tycker icke du detsamma,
Roderik? — kunna undra, hvad den der ofta
åberopade individualiteten är för ett kosteligt ting, efter
man vill freda densamma icke allenast mot
men-niskor och djur och andra ändliga varelser, utan till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
