Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar - 128—130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
ANMÄRKNINGAR
sitt vänskapsideal än med den ene, än med den andre: den
kärlek, som han fordrade och ville giva, skulle vara
fullkomlig i anseende till sin art och skulle i anseende till sin
grad vara rentav ett utbyte av två själar (se brevet till O.
Quensel sid. 441). Han misslyckades. Den ene utvalde vännen
efter den andre reagerade mot Wikners svärmiska krav, som
vida överstego fordringarna på vanlig vänskap och som
säkerligen kunnat förefalla abnorma. Brytningar följde, som
vållade Wikner — och även andra parten — svåra kval. Då
jag läst de brev, som bevara minnet av dessa brytningar,
har jag kommit att tänka på Vitalis’ ord i Enslingens sång i
den stora öknen, som Wikner kunde gjort till sina:
”En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
Om hans blick det begärt af mig;
Men mitt hjertas värma han ej utstod:
Måste bort för att svalka sig.
Då gret jag högt och ropte hans namn:
Min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn,
Och då blef all verlden mig trång.”
Av de tillgängliga Wiknerbreven från den ”ideala
vänskapens” dagar äro ifrågavarande brev till Wieselgren de,
som tydligast låta oss blicka in i Wikners själsliv under den
tid, då det blev klart för honom, att hans vänskapsideal ej
kunde förverkligas genom förbindelsen med den ene eller den
andre vännen. Kanske har han aldrig mera hänsynslöst blottat
sina innersta känslor.
Flera av Wikners brev till Wieselgren från ifrågavarande
tid äro säkert förstörda (enligt uppgift av förste bibliotekarien
O. Wieselgren).
Fastän Wieselgren och Wikner efter den uppgörelse, som
breven låta oss se, ej längre voro sådana hjärtevänner som
förut, upphörde de ej att brevväxla — låt vara att de endast
mera sällan skrevo till varandra. För Wikner var Sigfrid
Wieselgren trots allt den oförgätlige vännen från
ungdomsåren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
