Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 167. Till Elisabeth Kjellberg, 14 Augusti 1870
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
PONTUS WIKNER
vunnit sitt mål att få mig att gråta åt »Arfvingen till
Redclyffe», som hon gifvit mig att läsa. Jag har gråtit
full en hel berså i Befallningsmans trädgård. —
Re-gisteratorn, Bef: ns snart 70-årige bror, är här sedan en
vecka och blir här til! i Sept: r. Vi promenera stundom
alla tre i parken med noga iakttagande af följande
marschordning:
För en vecka sedan hade jag ett det aldraälskeligaste
bref från Oscar Quensel. Bete måste älska honom
jemte Åkermark och mig, ty vi tre höra ihop. Vi äro,
låt mig nu se, jo ett Orionsbälte. Törs jag be om min
helsning till länets höfding och hans högtänkta dotter.
Hon var i morse min första tanke, sammanbunden med
tanken på ett längesedan mig aftvingadt löfte, att jag
skulle skrifva en bok om »Quistrumsdalens ros» eller
»man bör icke sky mödan». Jag tänkte ett ögonblick,
att jag skulle stiga upp och skrifva om den saken;
men så tyckte jag det vara opassande att tänka så på
Söndagen. Jag förmodar att det endast blir på
Sön-dagarne jag kommer att känna någon kallelse till det
ifrågavarande arbetet.
Hvad det var vänligt af Bettys grefvinna att vilja
helsa till mig. Tacka henne derför så innerligt som det
kan vara tillåtet. Hon är mycket rar. Och det är allt
Bète också. Så tycker åtminstone Din tillg.
Pontus Wr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
