Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 176. Till Fredrika Limnell, 7 December 1870
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
PONTUS WIKNER
de kärlekshand lingar, genom hvilka Gud skapar eller
föder oss, äro momenter af den stora kärlekshandling,
genom hvilken han föder den enfödde. Alla dessa
handlingar af Gud äro eviga och tidlösa, men af den i
dem innehållna verkligheten faller äfven i tiden så
mycket som i tiden kan inrymmas, ungefär som
genom ett dunkelt glas faller så mycket af det rena
ljuset, som kan komma derigenom — och det öfriga
blir fördunkladt.
Sådan är den utsigt öfver de eviga tingen, som
hägrar för min syn. Jag känner mig ibland mycket
lycklig öfver att kunna se detta med min själs ögon;
men det är ej nog med att se Guds rike, man måste
vilja det, man måste tro det. Dessutom: vägen
till dessa vyer har för mig icke gått öfver idel ljusa
höjder; den har för det mesta gått genom skuggorna
af dödens dal. Jag har ej i vanlig mening spekulerat
mig till dem: jag har älskat och lidit mig till
dem. [— ––––]
O, jag är egentligen ingen man. Jag är ett bar n,
rent af ett bar n, och lik Erik har jag aldrig velat
bli stor. Jag förälskade mig som gosse i en inre verld
af ljus och skär renhet; men när jag genom naturens
makt tvingades utåt och måste befatta mig med denna
verlden, då begick jag ständiga misstag. Jag måste
gifva mig i samfärd med menniskorna, jag måste tala
med och inför dem och göra öfverenskommelser med
dem; men under de ord, som användes, förstodo
de alltid något annat än jag.
Det är något underligt med denna verldens språk.
Det har uti sig nog mycket af de vilda folkens språk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
