Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg till elfte delen - 445. Till Anders Fredrik Beckman, 19 November 1867
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520
PONTUS WIKNER
445. Till Anders Fredrik Beckman.
Min vördade Farbror!
I morse mottog jag Farbrors bref af den 16: de
dennes och vill härmed för detsamma aflägga min
innerliga tacksägelse. Det är mig ljuft att röna
uppmuntran af en man, som från den väg jag håller
på att vandra samlat en rik och gedigen erfarenhet
och för hvilken jag dessutom aldrig kunnat låta bli
att våga hysa mycken personlig tillgifvenhet.
Jag har haft en rätt svår väg att vandra, innan
jag kommit till den punkt, der jag nu står, och
till-äfventyrs har jag ännu många mörka stunder att
genomlefva. Men jag tror visst och fast, att Gud skall
leda mig den rätta stråten, äfvensom jag känner
att han vändt till mitt bästa äfven det förgångnas
bitterhet.
Jag har under några år varit fången i pantheistiska
förutsättningar, i ett slags personlighets-pantheism. Jag
vill icke vara nog orättvis att för denna sak skjuta den
omedelbara skulden på Boströmianismen, som starkt
accentuerar individualismen; men det förefaller mig
ändå, som om en medelbar skuld likväl skulle hvila på det
nämnda systemet. Jag misstänker nämligen högligen, att
sålänge personlighetens väsen sättes endast och allenast
i sjelf-medvetandet eller sjelf-förnimmandet, och viljan
i förhållande till detta blir någonting blott sekundärt,
personlighetens individuella hjertpunkt då icke är
träffad, och att åsigten derföre, när den urgeras, kommer
att slå öfver i pantheism. Den hade så gjort hos
mig; och huru mycken fördold smärta af en evigt
otill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
