Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två föredrag - Narkissos-sagan och platonismen (1879)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Narkissos över sig den högt spända himlabågen. Denna
dag var bilden i källan skönare än någonsin, men
skönheten var en inre, framstrålande genom de blå ögonen,
som buro himmelens färg. Narkissos visste, att det
var hans egen bild, men den klara ögonfärgen ingav
honom den tanken, att han själv ägde ett himmelskt
ursprung, och att i hans jordiska lekamen dolde sig
en daimon av oförgänglig skönhet. Denna tanke
gjorde, att han glömde hela världen omkring sig och
kärleken i hans bröst flammade åter upp med en
låga renare än tillförene. Åt denne daimon ville han
gärna offra sitt livs arbete och livet självt. Han vågade
bägge delarna. Eftervärlden har tacksamt tecknat sig
detta offer till minnes och kallat offraren Sokrates.
I honom hade Narkissos’ skönhet blivit en inre; den
klart tänkande och ädelt viljande själens egen
harmoni.
Platon var den, som efter Sokrates övertog
Narkissos’ roll. Att han gjorde det icke blott med den
resonerande tanken, utan även med hela sitt hjärtas
sympati, det kan man läsa mellan raderna i hans
filosofiska skrifter, i synnerhet där han skildrar den kärlek,
vilken man efter honom kallat den platonska. I sin
ungdom såg Platon den idealiska bilden under
gestalten av en viss Aster, och åt sin känsla för honom gav
han då luft i detta epigram, som bevarats intill våra
dagar:
Upp emot stjärnorna skådar du, Aster, o vore jag himlen,
att jag med ögon som hans jämt finge se uppå dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
